Idag passar jag på at förgylla min tillvaro med en blogg. Se det som ett tidsfördriv, en hobby (förstås så måste man komma ihåg hur en hobby faktikst fungerar efter 3 barn) alternativt terapi. Alla pappor behöver terapi efter åtminstone andra barnet. Alla som säger något annat ljuger.

Jag har alltså i dagsläget 3 barn, 2 egna och en bonus.. samtliga i olika fantasiska (trots)åldrar 1, 2 repektive 10 år gamla. Misstro mig inte jag skulle dö för mina barn vilket troligvis kommer att hända, på grund av att dom drar hem någon ny mystisk sjukdom från dagis eller av hjärtflimmer när 2 åringen änu en gång balanserar på boerdet och visar.. Titta pappa jag KAN!

men, ja ni fattar..

En speciell sak i varje förälders liv är när barnen är sjuka, speciellt väldigt små barn är helt underbart galna.

Söndag: Linus (2 år) Skriker som en galning och är helt förtvivlad så vi bestämmer oss efter en stund(nåja en lång stund) för att ringa 1177 som undrar över ällmänläget. 5 minuter in i samtalet så tycker den underbara receptionisten att ni borde nog åka in till akuten.. någonging måste vara fel.

Sambon klär på(ja klär på är väl.. ja.. att kl på en arg 2 åring i full höstmundering.. ni förstår säkert själva.)

Sambon: Ni kan fara nu..

Jag: Jag hör av mig med hur det går

Jag tar upp Linus och går ut genom dörren och som magi så slutar ungen att skrika.(vi är alltså innen på 7 timmen eller nåt sånt) vi åker in i alla fall, tänker inte chansa.. Till akuten bär det iväg och sitter där i två timmar medans personalen funderar på varför "den förvirrade pappan sitter där med ett sovande barn".. linus somnar på akuten och sitter och myser en stund i pappas knä(fortfarande inte en tillstymmelse till skrik) man jag han i alla fal sova en stund! HA!

Det konsteras virusinfektion och vi åker hem igen då bevisligen ingeting är fel på grabben som tycker att äkarbesök är lite roliga tydligen. Jag medger att det finns en viss charm med hårda stolar och stelt bistrokaffe dock (andra gången på 2 veckor. Men vem räknar egenteligen. Kanske finns det eventuelt också någon ny spännande sjukdom där som man inte har hunnit ha i år.

Ringer sambon: vi är på väg hem, dom hittar inget fel och han är lungn nu.

Vi stiger in genom dörren.. och sen är vi igång igen med skrikandet (5 timmar senare somnar han tillslut)

Man kan tro att dom vet precis när dom ska sluta för att ingen ska ta en på allvar.

Tack!

Fotnot: Barnväntrum på sjukhus borde INTE få ha gemensamma tuggleksaker.. Läbbigt.. >_<